Hej, hur är läget? Här är det lite si så där. Vi var på äventyr igår och jag voltade med min e-fatbike så är mör och blåslagen idag. Men som tur var inget brutet. Ett riktigt äventyr!!
Att cyklar vår gata upp; över 1000 höjdmeter
Vi lånade varsin e-fatbike och cyklade upp vår gata; Griessenkarweg. Från botten till toppen, drygt 8 km och med knappt 1.000 meters höjdskillnad. Så visst ansträngande, även med fatbike, om man nu inte tog ”boost-växeln”. Vi gjorde ju en liknande tur förra året. Fantastiskt sätt att uppleva de högre höjderna här i alperna.
Uppåt, inga problem
Uppåt inga problem, från asfalt till grus. Upp över trädgränsen. Vackert, så vackert. Och däruppe funderade vi på att åka vidare till nästa topp. Men först var det nerför, brant nerför och i löst grus. Så efter 50 meter klev jag av cykeln och sa till maken näääh inte vidare här. En e-bike är tung så bakhjulet sladdade samtidigt som man måste bromsa. Och just parera i lite högre fart, som då behövs. Näähe det fixar jag inte. Vi tog oss tillbaka upp. Och det gick finfint men så ville vi hitta en plats för att fika. Så vi cyklade ut i terrängen. Allt gick bra tills… det började gå nerför och sedan var där ett dike…
Med munnen full av gräs
Och jag bromsade, skrek och visste att det här skulle inte gå bra. Fann mig själv liggandes på magen med cykeln över mig med munnen full av gräs. Hade tagit emot mig med armarna (gammalt grepp från volleybollen när man slängde sig för att rädda en boll, kanske). Tappade andan och kved. Maken kom springande. Han lyfte bort cykeln, jag tog mig upp och satt en stund och bara andades. Insåg att inget var brutet, skönt. Varken på mig eller cykeln. Och att jag hade tur att det inte var på en grusväg och/eller att jag landat på en sten/-ar.
Men sedan tog det tid att ta sig ner. Jag var helt plötsligt rädd för både grus och nerförsbackar. Vilket var det enda som fanns. De 1.000 höjdmetrarna som vi skulle ner. Och det var massa trafik upp på dessa smala grusvägar. Ojojoj. Men maken var förstående, cyklade lite, väntade lite när jag gick större delen av vägen ner, för det var ju brant mest hela vägen.
Våga mer äventyr och cykel
Blåslagen, mörbultad (revben, fläskläpp, knäna, rumpa, tummen mm) och ingen cykeltur för mig idag. Men pysslar hemma, har tränat lite på fitnesstudion och myser i soffan. Imorgon skall jag hoppa upp på min mtb igen. Tror att det är bra så att jag inte blir rädd för nerförsbackarna. Det vore ju katastrof för mig, här i alperna. Jag älskar ju att cykla, men en vurpa hör ju till. Dock inga fler… Jo, jag gjorde en i förrgår också. Fast då i uppförsbacke. Även då i löst grus men ramlade som en sköldpadda. Så nu för det räcka… men visst vågar jag mig på mer äventyr, eller hur?
Ha en riktigt mysig lördag. Kram från en blåslagen Catharina