Hej, vill du gå ner i vikt? Det ville jag, desperat!!! Var uppe i ett BMI på knappt 25 och kände att jag bara måste göra något. VILLE INTE köpa nya kläder för att jag helt enkelt inte kom in i de gamla! Och märkte att när jag gick upp i vikt att jag la på mig kilon på de mest konstiga ställen. Som att ta på sig en ”fatsuit” haha Men med ett stressigt jobb, mycket resor, oregelbundna tider, åt klassiskt fel, mao snedfördelade kaloriintaget över dagen och hade varken mycket vardagsmotion eller träning.
Och efter att jag var tvungen att sluta springa pga artros och höftont, och pga smärta kom jag inte riktigt tillbaka till min träning med varken regelbundenhet eller uppbyggnad. Vilket ju inte heller gjorde något gott för varken kropp eller själ.
Så det var inte så konstigt att jag på mig kilo, långsamt långsamt. Och det var det inte enkelt att bryta vanorna, för jag hade inte riktigt koll på (jo innerst inne säkert) att jag inte hade koll . Och det kändes som att vad jag än gjorde så kröp vikten lååångsamt uppåt, inte som jag vill snabbt ner (hur jag nu kunde tro det?).
Jag har aldrig varit någon som har bantat men absolut hållt igen och försökt att minska på både sötsaker och storleken på portionerna. Med varierad framgång och jag fick inte till det, och det skall väl sägas också, att med ökad ålder går ämnesomsättningen ner så man MÅSTE börja tänka på kaloriintaget om man vill behålla samma vikt, eller gå ner i vikt.
Det var dock min kära man som sa att jag måste ha tålamod! Och visst var det så. Jag går ner i etapper vilket både är bra och dåligt! Jag står still på vågen i en månad eller så och därefter syns en nedgång. Detta är ju bra för det innebär att jag har tid att att ändra och få nya rutiner/vanot. Dåligt, eller snarare jobbigt, för att resultatet kommer efter en lång tid. Men nu har jag lärt mig hur min kropp fungerar.
Och det var förra årets nyårslöfte som startade min resa mot att passa i mina gamla kläder, och att vara glad för min kropp! Kan tyckas ytligt men det måste ju vara upp till var och en att avgöra vad som faktiskt gör en glad.
I nästa inlägg berättar jag lite mer om hur jag gick till väga. Just nu ligger mitt BMI på 22 och jag kommer in i mina fina skinnshorts igen.
Ha en bra måndag, så ses vi snart igen! Kram Catharina
Jag har ju gjort denna resan en gång… tappade 18kg på 3år, lite upp o lite ner o lite stillastående… Gjorde hela tiden BMI -mätningar på gymmet o kunde se vad jag tappade o hur jag skulle tänka… Men förra våren började kroppen bli trött, eller mest psyket, träningarna satt som dom skulle men maten ballade ur… Så 5kg kröp på sakta, sen i oktober drog jag på mig min första förkylning av 3 på lika många månader o vad händer med mig då, trött, sliten, kan inte träna… ÄTA, Äta…. o nu står jag här med 5kg till o mår skit över hur jag har tillåtit mig själv att hamna här igen… O denna gång känns tålamodet vara den största utmaningen.. För jag är 46 o känner att även hormonerna ställer till det, även om det är långt i från en ursäkt.. Just nu känns varje dag väldigt tålamodskrävande o jag känner att jag verkligen vill hitta balansen igen, men även tillåta mig att som idag en helt vanlig torsdag äta sushi med min dotter… Men som sagt… ett steg i taget…
Hej igen Petra, och jag förstår dig till 100%! Har varit där själv flera gånger men det viktigaste är att du landar där du är, just nu. Det blir ju inte bättre av att du mår dåligt av ”extra-kilona”. Och ja, visst är det annorlunda att gå ner i vikt när man är i vår ålder och hormonerna kan absolut ställa till det. Allt bli trögrörligt på ett helt nytt sätt. Och tror absolut på din inställning; ett steg i taget…. Det var det som fick det att vända för mig. Samt att jag hade en målbild med att se mig själv i mina skinnshorts och en baddräkt som jag inte haft på mig på fem år. Så lycka till! Tänkte skriva ett ytterligare inlägg om vad jag gjorde lite mer specifikt, så det kanske kan inspirera dig. Kram Catharina